Idag tänkte jag skriva om Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, och om hur de hanterar sin uppgift när det gäller bygglovsärenden. Jag brottades nämligen med denna myndighet under nära två års tid i samband med ett bygglovsärende. Och utan att överdriva kan jag säga att jag aldrig i hela mitt liv har stött på en mer trög, ineffektiv och maktmissbrukande myndighet. Lägg därtill en otroligt arrogant attityd från ett flertal handläggare och uppenbart godtyckliga beslut som varierar stort mellan olika handläggare - och orter.Jag kan direkt förvarna om att jag kommer bli något långrandig i detta inlägg. Men så handlar det också om en ovanligt långdragen historia. Och det var just det som var problemet, att den utbyggnad och renovering som vi sökte bygglov för obstruerades av Stadsbyggnadskontoret, och därmed med råge spräckte de tidsplaner och budgetar vi satt upp.
Förutom att den utbyggnad/renovering som bygglovet gällde drog ut på tiden i flera år, orsakade den byråkratiska – ja, nästintill sadistiska - handläggningen av ärendet naturligtvis stora ekonomiska förluster. Dels i form av banklån som stod och kostade ränta, dels i form av byggare som stod och väntade på att få sätta igång och dels i form av uteblivna energisparande kostnader (då det gamla huset var oisolerat och eluppvärmt). Och så förstås kostnaderna för de arkitekter och konstruktionsritare som vi gång på gång tvingades anlita för att ta fram nya och mer komplexa ritningar, och sedan modifiera dessa ett flertal gånger - allt efter handläggarens nyckfulla och inkonsekventa anmärkningar. Att vi sedan tvingades frysa häcken av oss i ytterligare två höstar/vintrar, bara för att vi inte fick sätta igång med bygget, var förstås inte heller så kul. Men låt mig beskriva de olika turerna, något översiktligt.
Först var det bygglovsprocessen…Här hade vi att göra med en handläggare som uppenbarligen blivit knuffad en gång för mycket på skolgården, och nu vigt sitt liv åt att hämnas på omvärlden med hjälp av den makt hans yrke gett honom. Några exempel:
- Varje gång vi skickade in ritningar så hittade han några grejer att anmärka på. Vid varje tillfälle anlitade vi arkitekt/konstruktionsritare, betalade arvodet för några timmars jobb och skickade in nya ritningar, korrigerade efter hans önskemål. Men varje gång upptäckte han nya ”fel”. För att ni ska få ett hum om hur mycket vi höll på så kan jag nämna att den diarieförda korrespondensen oss emellan innehåller 39 försändelser. 26 från oss till Stadsbyggnadskontoret, 13 från dem till oss.
- Ett exempel på en anmärkning som handläggaren hade var när vi på en av ritningarna, med streckade linjer, ritat ut plintarna som skulle gå ner i jorden under huset. Då kommenterade han detta med att ”han inte var intresserad av att se dem, sudda ut dem”. Men tillade snabbt att senare, när vi skulle göra en bygganmälan, då måste de vara med på ritningen - så då får vi göra nya ritningar. Vad säger man? Otroligt.
- Andra synpunkter kunde gälla valet av fönster (måste vara spröjs) eller vilken typ av träpanel vi skulle använda till fasaden. För att inte tala om när han ville att vi skulle stryka den lilla gästtoaletten vi tänkt bygga, eftersom den inte var handikappanpassad. Till saken hör att det inte går att ta sig in i huset överhuvudtaget om man är rullstolsbunden. Men bättre ingen toalett alls än en icke-rullstolsvänlig!
- De gånger vi talade på telefon använde han sig konsekvent av fackspråk och avancerad terminologi, och pratade dessutom alltid extremt snabbt. Det kändes som han gjorde allt för att kollra bort den han pratade med, och få en att känna sig osäker och underlägsen. Med modernt språkbruk skulle det förmodligen kallas för klassisk härskarteknik.
- Eftersom handläggaren vägrade att mötas ansikte mot ansikte så fick vi sköta all kontakt via telefon eller brevkorrespondens. Men att få tag på honom per telefon var inte lätt. En gång, när han ringde upp efter att jag sökt honom vid ett flertal tillfällen, störde han mitt i ett möte. Jag bad att få ringa upp, lämnade genast rummet och ringde upp efter en och en halv minut (!), för att då mötas av beskedet att han satt i möte till kl 16. Kl. 16.05 satt han i ett nytt möte till 16.30 och 16.35 hade han gått för dagen. Så brukade det oftast låta när man ringde.
Och man var helt maktlös. Trots att han behandlade oss som smuts gång på gång vågade vi aldrig säga emot, eftersom vi var helt beroende av hans välvilja för att kunna komma igång med vårt efterlängtade bygge. Så vi fann oss i att bli illa behandlade, och vi bet ihop och ändrade våra ritningar gång på gång, efter hans nycker. En enda gång sa jag emot honom, och det gällde konstruktionen av en inbyggd balkong. Han hävdade nämligen att stilen inte passade in med resten av huset, men eftersom ett hus i grannskapet har en exakt likadan konstruktion så påpekade jag detta. När jag sedan mailade bilder på grannens hus, vände han totalt och godkände konstruktionen. Man frågar sig förstås om de inte har några regler för vad de godkänner eller inte? Är allt helt utlämnat till den enskilde handläggarens godtycke?
…och sen var det dags för bygganmälan
När bygglovet äntligen, efter sju sorger och dubbelt så många bedrövelser, var klart – ja, då var det dags för nästa process. Bygganmälan. Och det var sannerligen inte den formalitet jag trott att det skulle vara.
Till en början blev jag i alla fall glad av att det var en ny handläggare som hade hand om ärendet, men det visade sig vara en marginell förbättring. Det började med att han krävde att vi skickade in samtliga A-ritningar igen. (Effektivt? Miljövänligt?) Dessutom ville han ha ytterligare, mer detaljerade K-ritningar. Så det var bara att bränna några tusenlappar till på konstruktionsritaren.
Till detta kom en mängd nya krav. Eller vad sägs om en ekologisk undersökning? Lägeanalys? Byggfelsförsäkring? Färdigställandeskydd?
Byggfelsförsäkring är ett nyinstiftat krav, ett svindyrt fenomen som förtjänar en egen bloggpost så småningom. Och lägesanalys? Att man överhuvudtaget ska behöva göra en lägesanalys på ett befintligt hus verkar konstigt (huset stod ju där det stod, det var ju inte så att vi skulle bygga ett nytt hus), men ännu konstigare blev det när jag skulle kontakta Stadsbyggnadskontorets sakkunnige på området.
Jag hade fått namn och nummer till den person man skulle kontakta för lägesanalysen, direkt från handläggaren på Stadsbyggnadskontoret. När jag ringde på det angivna direktnumret tutade det upptaget i flera dagar (jag försökte utan överdrift ringa över tjugo gånger!). När jag slutligen ringde växeln i stället visade det sig att personen gått i pension för flera veckor sedan! Och när jag bad att bli kopplad till den aktuella avdelningen så fick jag beskedet att alla på avdelningen var på tjänsteresa, hela veckan ut. Man tar sig för pannan - Basil Fawlty framstår som ett under av servicemindness i jämförelse.
Men det blir värre. När jag veckan därpå äntligen fick tag på en av de anställda på den aktuella avdelningen visade det sig att bygget måste ha påbörjats innan de kan göra lägesanalysen. Vi måste alltså göra en lägesanalys för att få till stånd ett byggsamråd, för att få klartecken till att börja bygga – men vi måste börja bygga för att kunna göra en lägesanalys. Vilket moment 22!
När vi efter många om och men fått ett muntligt OK på bygganmälan, mot att vi lovade att skicka in kopia på betald byggfelsförsäkring (vilket jag gjorde omgående) så tog det en månad och sju dagar innan beslutet ”knappades in” i systemet. Och det var först när jag ringde och tjatade som detta skedde, vem vet hur lång tid det tagit annars?
Uppenbara orättvisor i systemet
Efter att ha tvingats ”umgås” med denna myndighet och dess handläggare under ett par års tid står det fullkomligt klart att vissa sätter ett egenvärde i att utnyttja sin makt och krångla till det för oss stackars laglydiga medborgare. Det tycks mig också som dessa handläggare gör vad de kan för att skapa sina egna arbetsuppgifter, så att de kan fortsätta sitta och leka sheriffer på bekostnad av oss skattebetalare. Vem vet hur många tjänster som kunnat rationaliseras bort om de i stället jobbade lite mer enkelt och effektivt.
Det värsta med hela den här historien var inte nödvändigtvis byråkratin eller maktmissbruket i sig, utan känslan av att vara så totalt maktlös. Eftersom jag hela tiden stod i beroendeställning tvingades jag gång på gång tillmötesgå alla mer eller mindre orimliga krav som ställdes, bara för att inte stöta mig med den handläggare jag hade att göra med för tillfället. Och när man sedan hör hur enkelt och smidigt (och därmed billigt) det fungerar på många andra håll i landet - då blir det uppenbart hur orättvist systemet är, och hur beroende ens öde är av vilken handläggare man får. Jag har hört många som inte bara fått göra det vi fått avslag på, de har fått göra det efter ett snabbt möte och mot uppvisande av några handgjorda ritningar, medan vi fått avslag, fått vänta i år och tvingats anlita dyra professionella konstruktionsritare.
Det är förstås svårt att beräkna, men det skulle inte förvåna mig om våra merkostnader, som våra byråkratiska handläggare orsakade, totalt uppgick till närmare hundratusen kronor.
[Läs även DN: Mest JO-kritik mot socialen och byggnadsnämnden]
Läs även andra bloggares åsikter om stadsbyggnadskontoret, stadsbyggnadsnämnden, byråkrati, maktmissbruk, myndigheter, myndighetsutövning, bygglov, bygganmälan, byggfelsförsäkring
