onsdag 13 februari 2008

Vägverkets indrivningsverksamhet

I slutet av 2007 var jag bortrest i fyra veckor. När jag kom hem i början på januari hade jag fått en faktura på avgiften för fordonsskatten, med förfallodatum den 2 januari. Jag betalade denna omgående via min internetbank, samma dag som jag kom hem - vilket råkade vara en fredag, den 4 januari. Detta innebar att betalningen registrerades på måndagen den 7 januari – endast 3 bankdagar efter förfallodatum.

Trots den försumbara förseningen, och trots att betalningen gjordes endast 27 dagar efter att fakturan först landat i vår brevlåda, så fick vi kort därefter en faktura på dröjsmålsavgift om 100 kr. Ingen påminnelse, ingen varning – bara ett krav på hundra spänn extra direkt. Och det var inte så att de saknade min inbetalning, för den hade de registrerats. Men tydligen tyckte de att jag måste få ett straff för de där extra två dagarna jag väntade. Jag överklagade förstås, men fick ett extremt torrt och juridiskt formulerat svar som avböjde min begäran.

Kära Vägverket! Jag vet att ni är en statlig myndighet helt utan konkurrens och därmed inte ens behöver fundera över innebörden i begrepp som "tillmötesgående" eller "kundnöjdhet". Men de flesta företag, som till skillnad från er faktiskt är måna om sina kundrelationer, skickar ut sina fakturor minst 30 dagar före förfallodagen. Dessutom brukar en försening på 2-3 dagar så gott som aldrig resultera i någon förseningsavgift. Särskilt inte utan förvarning, och särskilt inte om betalningen faktiskt gjorts inom 30 dagar.

Den allmänna inställningen till statliga myndigheter är väl inte den allra bästa hos det svenska folket, och man kan konstatera att ni knappast bidrar till att förbättra den. Jag undrar om era uppdragsgivare i riksdag och regering tycker att ni gör ett bra jobb i ert bemötande av deras uppdragsgivare, det vill säga oss medborgare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: