Fortums fakturor

Nyligen damp det ner två "avstämningsfakturor" från Fortum, med bara några dagars mellanrum. "Avstämningsfakturor" är benämningen på de fakturor som Fortum skickar ut då och då, och där de lägger på en massa retroaktiva kostnader, som kommer utöver det man redan betalt. (Man har alltid förbrukat mer än beräknat, aldrig mindre.)

Tyvärr är det alltid omöjligt att bevisa den ständigt närvarande misstanken om att något inte stämmer, av den enkla anledning att det är omöjligt att tyda fakturorna - och därmed kontrollera dem.

De tilläggsfakturor jag fick den här gången låg på 588:- respektive 1290:-. Båda fakturorna var som vanligt helt obegripliga, och innehöll totalt 8 olika poster. Den ena fakturan tar upp elhandel, avstämd kostnad från 1 mars 2007 t.o.m. 13 februari 2008 samt elhandel, beräknad kostnad från 14 februari 2008 t.o.m. 29 februari 2008 samt elnät, avstämd kostnad från 1 mars 2007 t.o.m. 13 februari 2008 samt elnät, beräknad kostnad från 14 februari 2008 t.o.m. 29 februari 2008. Den andra fakturan tar upp elhandel, avstämd kostnad från 14 februari 2007 t.o.m. 28 februari 2008 samt elhandel, beräknad kostnad från 1 december 2007 t.o.m. 31 januari 2008 samt elnät, avstämd kostnad från 14 februari 2007 t.o.m. 28 februari 2007 samt elnät, beräknad kostnad från1 mars 2007 t.o.m. 31 januari 2008. Hängde ni med? Nej, jag tänkte väl det.

Hur länge har inte elbolagen pratat om att förenkla fakturorna? Och hur svårt kan det egentligen vara? Inte särskilt, va? Och då återstår bara insikten om att de kanske inte vill att man ska förstå.

Läs även andra bloggares åsikter om fortum, el, elbolag, elleverantörer, fakturor

SL igen

Karlaplans tunnelbana, kl 17.25. Displayen visar "Norsborg 4 minuter".

Fyra minuter senare. Tåget mot Norsborg dyker mycket riktigt upp. Displayen visar "Norsborg 8 vagnar". Det är bara det att det inte stannar, utan rullar vidare i hög fart, fullt upplyst och med massa passagerare ombord. Ingen förklaring ges.

Displayen visar "Norsborg 5 minuter".

Fem minuter senare. Ett nytt tåg mot Norsborg dyker upp. Displayen visar "Norsborg 8 vagnar". Men inte heller denna gång stannar tåget, utan rullar retfullt vidare. Den förklarande rösten i högtalarna, som alla så intensivt lyssnar efter, lyser med sin frånvaro.

Displayen visar "Norsborg 4 minuter".

Sex minuter senare. Ännu ett tåg rullar förbi. Utan att stanna. Utan att någon förklarar varför. Fem minuter senare rullar ett fjärde tåg förbi, utan att stanna, utan att någon berättar vad som händer. Då ger jag upp.

Kan de inte bara sätta upp en banderoll med ett stort långfinger i stället? För det är så det känns för oss passagerare, som just blivit sjuhundra spänn fattigare när vi köpte vårt månadskort på Pressbyrån en trappa upp.

Läs även andra bloggares åsikter om SL, kollektivtrafik

info@ointresserad.se

De flesta företag har nuförtiden en hemsida. De flesta publicerar dessutom en e-postadress på sin hemsida. Man får väl utgå från att det är meningen att man ska kunna använda den kontaktvägen, och i så fall även förvänta sig ett svar. Men så tycks inte alltid vara fallet.

För ett par veckor sedan skickade jag ett mail till tre olika företag som säljer badrumsinredning, med en fråga rörande en produkt som jag var intresserad av. Ett av företagen, Badrumsgruppen, svarade inom två dagar, vilket är helt OK.

De två andra företagen gick det sämre för. Badrumsspecialisten svarade efter nio dagar och BRA Interiör har fortfarande inte svarat. Så här kommer ett tips till dem, och alla andra som slänger upp sina kontaktuppgifter på en hemsida utan att ta hand om inkommande mail: Att inte svara på ett mail från en köpsugen kund är inte bara oproffsigt, det är ganska osmart också.

Läs även andra bloggares åsikter om kundkontakt, e-post

SL och påsklovet

Om SL kan man skriva så mycket att det nästan inte känns värt mödan. Man vet liksom inte var man ska börja. Dessutom känns det lite som att sparka på den som redan ligger. Alla hatar ju SL, typ.

Om man ändå ska försöka summera det hela så kan man väl säga att det enda som fungerar riktigt bra är deras prishöjningsmaskineri. Det rullar på som ett urverk. Något man tyvärr inte kan säga om deras bussar, tunnelbanor eller pendeltåg.

Men när det gäller just pendeltågen så är deras senaste fadäs så pinsamt tragikomisk att jag bara måste kommentera den. Den här veckan har SL nämligen reducerat trafiken och dessutom ställt in samtliga insatståg, vilket lett till att folk får stå packade som sillar, ihopträngda med alla andra panikslagna och vinterkräksjuka passagerare. Ta med barnvagnen in till stan? Glöm det.

Vad är då anledningen till allt detta? Strejk? Skadegörelse? Löv på spåren? Nej, det beror på påsklovet. Det är bara det att påsklovet inträffar nästa vecka.

Nu väntar vi med spänning på att SL ska kicka igång den reducerade sommartrafiken. Kan komma vilken vecka som helst nu.

(Metro, DN)

Läs även andra bloggares åsikter om SL, lokaltrafik, pendeltåg

Zap Mama

Lite off-topic kanske, men jag måste bara säga att biljetten till fredagens konsert med Zap Mama på Södra Teatern måste varit de bäst spenderade tvåhundra kronorna sedan jag flög tur och retur till Bryssel för samma peng.

(DN, SVD, UNT)

Läs även andra bloggares åsikter om zap mama, musik, konsert, södra teatern, kägelbanan

Reklam, nej tack!

Frasen "reklam, nej tack" brukar vanligtvis vara vikt för privatpersoner som inte vill nås av oadresserad reklam i hemmet. Mindre vanlig är den bland företag, framför allt när det gäller deras egen reklam. Men att det finns företag som inte verkar intresserade av att marknadsföra sig själva fick en god vän till mig uppleva häromdagen, då hon blev vägrad en plastpåse på butikskedjan Granit.

Bakgrunden till denna något tragikomiska episod var att min goda vän var ute på stan med en ganska fin bok under armen. Plötsligt började det regna, varpå hon snabbt gick in i närmsta butik - som råkade vara Granit. Hon frågade om det var möjligt att få köpa en plastkasse, för att skydda boken från regnet.

- Näe.... Vi gör inte så.

Svaret kom lika oväntat som det plötsliga regnet. Eftersom min vän förmodligen såg ut som ett levande frågetecken valde expediten att förtydliga sig.

- Vi säljer inte kassar.

Var det då möjligt att få en kasse för att skydda boken? Nope.

- Vi gör inte så, kom det återigen från expediten, som snabbt tillade att det gick bra att köpa en väska. När min vän inte visade intresse av Granits väskutbud fick hon rådet att "prova på ICA".

Jag förstår naturligtvis att det här inte direkt handlade om Granits marknadschef, men om butikskedjan nu inte utbildar sina säljare i marknadsföring så kan de väl åtminstone ge personalen lite grundläggande kunskap om trevligt kundbemötande? För jag menar, de har väl ingenting att förlora att deras logga syns på stan? Särskilt inte om de får betalt för det?

Läs även andra bloggares åsikter om reklam, granit, kundbemötande, marknadsföring

Maktmissbruket på Stadsbyggnadskontoret

Idag tänkte jag skriva om Stadsbyggnadskontoret i Stockholm, och om hur de hanterar sin uppgift när det gäller bygglovsärenden. Jag brottades nämligen med denna myndighet under nära två års tid i samband med ett bygglovsärende. Och utan att överdriva kan jag säga att jag aldrig i hela mitt liv har stött på en mer trög, ineffektiv och maktmissbrukande myndighet. Lägg därtill en otroligt arrogant attityd från ett flertal handläggare och uppenbart godtyckliga beslut som varierar stort mellan olika handläggare - och orter.

Jag kan direkt förvarna om att jag kommer bli något långrandig i detta inlägg. Men så handlar det också om en ovanligt långdragen historia. Och det var just det som var problemet, att den utbyggnad och renovering som vi sökte bygglov för obstruerades av Stadsbyggnadskontoret, och därmed med råge spräckte de tidsplaner och budgetar vi satt upp.

Förutom att den utbyggnad/renovering som bygglovet gällde drog ut på tiden i flera år, orsakade den byråkratiska – ja, nästintill sadistiska - handläggningen av ärendet naturligtvis stora ekonomiska förluster. Dels i form av banklån som stod och kostade ränta, dels i form av byggare som stod och väntade på att få sätta igång och dels i form av uteblivna energisparande kostnader (då det gamla huset var oisolerat och eluppvärmt). Och så förstås kostnaderna för de arkitekter och konstruktionsritare som vi gång på gång tvingades anlita för att ta fram nya och mer komplexa ritningar, och sedan modifiera dessa ett flertal gånger - allt efter handläggarens nyckfulla och inkonsekventa anmärkningar. Att vi sedan tvingades frysa häcken av oss i ytterligare två höstar/vintrar, bara för att vi inte fick sätta igång med bygget, var förstås inte heller så kul. Men låt mig beskriva de olika turerna, något översiktligt.

Först var det bygglovsprocessen…
Här hade vi att göra med en handläggare som uppenbarligen blivit knuffad en gång för mycket på skolgården, och nu vigt sitt liv åt att hämnas på omvärlden med hjälp av den makt hans yrke gett honom. Några exempel:

• Varje gång vi skickade in ritningar så hittade han några grejer att anmärka på. Vid varje tillfälle anlitade vi arkitekt/konstruktionsritare, betalade arvodet för några timmars jobb och skickade in nya ritningar, korrigerade efter hans önskemål. Men varje gång upptäckte han nya ”fel”. För att ni ska få ett hum om hur mycket vi höll på så kan jag nämna att den diarieförda korrespondensen oss emellan innehåller 39 försändelser. 26 från oss till Stadsbyggnadskontoret, 13 från dem till oss.
  
  
• Ett exempel på en anmärkning som handläggaren hade var när vi på en av ritningarna, med streckade linjer, ritat ut plintarna som skulle gå ner i jorden under huset. Då kommenterade han detta med att ”han inte var intresserad av att se dem, sudda ut dem”. Men tillade snabbt att senare, när vi skulle göra en bygganmälan, då måste de vara med på ritningen - så då får vi göra nya ritningar. Vad säger man? Otroligt.
  
  
• Andra synpunkter kunde gälla valet av fönster (måste vara spröjs) eller vilken typ av träpanel vi skulle använda till fasaden. För att inte tala om när han ville att vi skulle stryka den lilla gästtoaletten vi tänkt bygga, eftersom den inte var handikappanpassad. Till saken hör att det inte går att ta sig in i huset överhuvudtaget om man är rullstolsbunden. Men bättre ingen toalett alls än en icke-rullstolsvänlig!
  
  
• De gånger vi talade på telefon använde han sig konsekvent av fackspråk och avancerad terminologi, och pratade dessutom alltid extremt snabbt. Det kändes som han gjorde allt för att kollra bort den han pratade med, och få en att känna sig osäker och underlägsen. Med modernt språkbruk skulle det förmodligen kallas för klassisk härskarteknik.
  
  
• Eftersom handläggaren vägrade att mötas ansikte mot ansikte så fick vi sköta all kontakt via telefon eller brevkorrespondens. Men att få tag på honom per telefon var inte lätt. En gång, när han ringde upp efter att jag sökt honom vid ett flertal tillfällen, störde han mitt i ett möte. Jag bad att få ringa upp, lämnade genast rummet och ringde upp efter en och en halv minut (!), för att då mötas av beskedet att han satt i möte till kl 16. Kl. 16.05 satt han i ett nytt möte till 16.30 och 16.35 hade han gått för dagen. Så brukade det oftast låta när man ringde.

Och man var helt maktlös. Trots att han behandlade oss som smuts gång på gång vågade vi aldrig säga emot, eftersom vi var helt beroende av hans välvilja för att kunna komma igång med vårt efterlängtade bygge. Så vi fann oss i att bli illa behandlade, och vi bet ihop och ändrade våra ritningar gång på gång, efter hans nycker. En enda gång sa jag emot honom, och det gällde konstruktionen av en inbyggd balkong. Han hävdade nämligen att stilen inte passade in med resten av huset, men eftersom ett hus i grannskapet har en exakt likadan konstruktion så påpekade jag detta. När jag sedan mailade bilder på grannens hus, vände han totalt och godkände konstruktionen. Man frågar sig förstås om de inte har några regler för vad de godkänner eller inte? Är allt helt utlämnat till den enskilde handläggarens godtycke?

…och sen var det dags för bygganmälan
När bygglovet äntligen, efter sju sorger och dubbelt så många bedrövelser, var klart – ja, då var det dags för nästa process. Bygganmälan. Och det var sannerligen inte den formalitet jag trott att det skulle vara.

Till en början blev jag i alla fall glad av att det var en ny handläggare som hade hand om ärendet, men det visade sig vara en marginell förbättring. Det började med att han krävde att vi skickade in samtliga A-ritningar igen. (Effektivt? Miljövänligt?) Dessutom ville han ha ytterligare, mer detaljerade K-ritningar. Så det var bara att bränna några tusenlappar till på konstruktionsritaren.

Till detta kom en mängd nya krav. Eller vad sägs om en ekologisk undersökning? Lägeanalys? Byggfelsförsäkring? Färdigställandeskydd?

Byggfelsförsäkring är ett nyinstiftat krav, ett svindyrt fenomen som förtjänar en egen bloggpost så småningom. Och lägesanalys? Att man överhuvudtaget ska behöva göra en lägesanalys på ett befintligt hus verkar konstigt (huset stod ju där det stod, det var ju inte så att vi skulle bygga ett nytt hus), men ännu konstigare blev det när jag skulle kontakta Stadsbyggnadskontorets sakkunnige på området.

Jag hade fått namn och nummer till den person man skulle kontakta för lägesanalysen, direkt från handläggaren på Stadsbyggnadskontoret. När jag ringde på det angivna direktnumret tutade det upptaget i flera dagar (jag försökte utan överdrift ringa över tjugo gånger!). När jag slutligen ringde växeln i stället visade det sig att personen gått i pension för flera veckor sedan! Och när jag bad att bli kopplad till den aktuella avdelningen så fick jag beskedet att alla på avdelningen var på tjänsteresa, hela veckan ut. Man tar sig för pannan - Basil Fawlty framstår som ett under av servicemindness i jämförelse.

Men det blir värre. När jag veckan därpå äntligen fick tag på en av de anställda på den aktuella avdelningen visade det sig att bygget måste ha påbörjats innan de kan göra lägesanalysen. Vi måste alltså göra en lägesanalys för att få till stånd ett byggsamråd, för att få klartecken till att börja bygga – men vi måste börja bygga för att kunna göra en lägesanalys. Vilket moment 22!

När vi efter många om och men fått ett muntligt OK på bygganmälan, mot att vi lovade att skicka in kopia på betald byggfelsförsäkring (vilket jag gjorde omgående) så tog det en månad och sju dagar innan beslutet ”knappades in” i systemet. Och det var först när jag ringde och tjatade som detta skedde, vem vet hur lång tid det tagit annars?

Uppenbara orättvisor i systemet
Efter att ha tvingats ”umgås” med denna myndighet och dess handläggare under ett par års tid står det fullkomligt klart att vissa sätter ett egenvärde i att utnyttja sin makt och krångla till det för oss stackars laglydiga medborgare. Det tycks mig också som dessa handläggare gör vad de kan för att skapa sina egna arbetsuppgifter, så att de kan fortsätta sitta och leka sheriffer på bekostnad av oss skattebetalare. Vem vet hur många tjänster som kunnat rationaliseras bort om de i stället jobbade lite mer enkelt och effektivt.

Det värsta med hela den här historien var inte nödvändigtvis byråkratin eller maktmissbruket i sig, utan känslan av att vara så totalt maktlös. Eftersom jag hela tiden stod i beroendeställning tvingades jag gång på gång tillmötesgå alla mer eller mindre orimliga krav som ställdes, bara för att inte stöta mig med den handläggare jag hade att göra med för tillfället. Och när man sedan hör hur enkelt och smidigt (och därmed billigt) det fungerar på många andra håll i landet - då blir det uppenbart hur orättvist systemet är, och hur beroende ens öde är av vilken handläggare man får. Jag har hört många som inte bara fått göra det vi fått avslag på, de har fått göra det efter ett snabbt möte och mot uppvisande av några handgjorda ritningar, medan vi fått avslag, fått vänta i år och tvingats anlita dyra professionella konstruktionsritare.

Det är förstås svårt att beräkna, men det skulle inte förvåna mig om våra merkostnader, som våra byråkratiska handläggare orsakade, totalt uppgick till närmare hundratusen kronor.

[Läs även DN: Mest JO-kritik mot socialen och byggnadsnämnden]

Läs även andra bloggares åsikter om stadsbyggnadskontoret, stadsbyggnadsnämnden, byråkrati, maktmissbruk, myndigheter, myndighetsutövning, bygglov, bygganmälan, byggfelsförsäkring

Förtroendet för Fortum

Det finns nog inget företag som jag haft så mycket kontakt med under de senaste åren som Fortum. Tyvärr så har det inte varit någon särskilt trevlig bekantskap. Så när DN (med flera) idag skriver att villaägarnas förtroende för elbolagen är rekordlågt så kan jag inte säga att jag blir direkt förvånad.

För min del började det med att jag fick en retroaktiv faktura på cirka 11.000 kronor. Elva tusen! Det gällde den förbrukning som översteg den beräknade under de senaste två åren. Redan där började varningslamporna blinka. Jag menar, ett företag som inte kan hålla koll på vad som ska faktureras förrän två år senare inger inget vidare förtroende.

Nästa incident handlade om en mycket svajig elmätare. Eller rättare sagt två, eftersom vi hade en för höglast och en för låglast. Först dog plötsligt den ena av de två och den andra gick spikrakt uppåt. Sen började den totala förbrukningen att öka, trots att vi både installerat värmepump, isolerat huset och bytt fönster. Och så vidare. Efter ett antal samtal, och tre brutna löften om att någon skulle ringa upp respektive komma ut till huset - bytte jag elleverantör.

Men nätbolaget går inte att byta ut, så alltså tvingades jag motvilligt att förbli Fortum-kund. Och det är ju de som sköter mätningen av förbrukningen, så det problemet kvarstod. Efter ytterligare ett antal samtal fick till slut ett besök av en tekniker. Han kollade mätaren, konstaterade att något var fel och sa att vi kommer bli uppringda av Fortum samt få pengar tillbaka.

Inte heller denna gång blev vi uppringda, och när jag så småningom själv ringde upp fick jag beskedet att teknikern hade ”missförstått”, visst var det något konstigt med mätaren, men totalförbrukningen var korrekt och vi skulle inte få några pengar tillbaka.

När jag till slut frågade om det inte går att byta elmätaren till en ny så fick jag svaret att visst, det går att plocka in den för undersökning – men om det visar sig att det inte är något fel på den får jag betala tvåtusen kronor! Och eftersom mitt förtroende för Fortum nu var så lågt så antog jag att de – även om det var nåt fel på mätaren – inte skulle erkänna det. Så jag väntade några månader till, tills mätaren ändå skulle bytas ut mot den nya ”energiboxen”.

Återstår att se hur den fungerar, de automatiska avläsningarna har inte börjat ännu. Spänningen är olidlig.

Läs även andra bloggares åsikter om el, elleverantörer, elbolag, fortum, kundnöjdhet

Boxer fortsätter samla minuspoäng

Boxer, ni vet det där tv-företaget med den äckliga dataanimerade gubben, fortsätter att samla minuspoäng. Som jag berättat tidigare har jag nyligen sagt upp mitt avtal hos dem, en uppsägning som inte träder i kraft förrän i månadsskiftet maj-juni.

När jag väl svalt irritationen över den långa uppsägningstiden kommer nästa överraskning från stjärnorna på Boxer. En faktura på en "kortavgift" som sträcker sig fram till den 12:e augusti. Förutom att den där "kortavgiften" är ett intressant fenomen i sig (en extraavgift som vissa digital-tv-företag lägger ovanpå själva månadskostnaden), så vill de alltså ha betalt för kortet två och en halv månad efter det att jag äntligen fått abonnemanget uppsagt.

När jag ringde deras kundtjänst fick jag dem att dra av 83 kronor från fakturan. Egentligen motsvarar kostnaden för de överskjutande månaderna mer än så, men av någon anledning skulle jag bara få 83 kronor tillbaka. Killen i kundtjänsten yrade nånting om att "även om det står att kortavgiften räknas från den 13:e februari så räknas det egentligen från den 1:a, för vi räknar hela månader....". Jag orkade inte ens försöka förstå vad han menade, så jag struntade i att bråka om de sista tjugolapparna.

När jag sen runt månadsskiftet loggar in på min internetbank så ser jag att Boxer via sitt autogiro dragit - hela beloppet, utan något avdrag whatsoever.

Varför är jag inte förvånad?

Läs även andra bloggares åsikter om digital-tv, boxer, kortavgift